Sicket sammanträffande! Har idag läst denna bok, och samma dag blir den Augustprisnominerad. Märkligt. Men högst förståeligt att även Augustjuryn tycker om den. Jag läste den på rekommendation från kollega Christinas dotter, som läst den med gymnasieklass och gillat den, och visst är den bra! Väldigt lättläst, men inte lättsmält.
Calles farmor hamnar på sjukhus, och även om det till en början inte är något allvarligt visar det sig snart att hon aldrig mer kommer komma hem. Detta får känslor, som Calle har förträngt länge, länge att komma fram, Känslor som varit gömda sedan hans pappa plötsligt dog. Det var Calle som hittade honom på köksgolvet, badande i solljus. Döden sägs ju vara en ljus tunnel, men sen blir allt väl mörkt. För alltid. Men det kan finnas hål i mörkret.
En tjej med röd halsduk som just flyttat in i Calles trappuppgång till exempel. Om han vågar.
Vacker bok, vackert språk, vacker skildring av en ömsint relation mellan Calle och hans farmor. Och stillsamt sorgligt. Läs. Sakta. Njut och gråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar