Det är svårt att tränga in i en verklighet så långt från ens egen. Allas uppväxt skiljer sig åt och i Sista chansen lär jag känna Jacky. En tjej som hade allt: bra kompisar, var ett lovande hopp inom tennis, en pappa och en mamma som ställde upp för henne. Nu har Jacky inte allt kvar. Hon sitter på ett låst behandlingshem efter upprepade magpumpningar och rymningar och hon ser ingen framtid.
Man får följa Jacky på behandlingshemmet där hon känner sig utanför och hon förstår inte riktigt vad hon gör där, hon är väl normal, hon har väl inga problem?
En klump i magen när pappa kommer och hälsar på. Jacky kan inte prata med honom. Hon kan inte prata med någon. Så hon är tyst och bäddar in allt det jobbiga långt in i magen. Tills det exploderar.
Allt elände började när Jackys mamma dog i en bilolycka. Jacky fortsatte att spela tennis och vara duktig, tills en dag när hon inte längre kunde röra sig på tennisbanan. Alla trodde det var vanlig mjölksyra, men det var mjölksyra i själen.
Jackys pappa försöker och försöker, all personal på hemmet försöker, socialen försöker, men ingen får Jacky att öppna sig.
Det kommer en öppning i berättelsen där man kan andas lite friare, man känner att något håller på att vända och bli bättre, även om det aldrig kan bli riktigt bra.
Berättelsen bygger delvis på författarens egen tonårstid.
/Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar